Linköping – mitt i livet

My och Cecilia är hemvändare och har sina rötter och familjer i Linköpings­trakten. Stockholmaren Carl sökte sig till Linköpings Universitet och fick jobb, kärlek och en ny hemstad på köpet. Idag är de alla i trettio­årsåldern med allt vad det innebär av karriär och husköp, barn, hundar och vänner. Så hur är det att vara mitt i livet, i vår stad?

Vad var det som gjorde att ni valde att slå ner era mer fasta bopålar i Linköping?

My: För mig var det absolut familjen. Jag flyttade från Linköping som 16-åring för att plugga till eventarrangör i Hultsfred. Sedan blev det Luleå tekniska universitet och programmet Upplevelseproduktion. Mitt campus låg i Piteå och där blev jag kvar några år efter studierna. Men även om jag hade jobb och vänner och allt, kändes det ensamt ibland. 100 mil är väldigt långt när man längtar hem.

Cecilia: Jag har nog alltid vetat att jag skulle komma tillbaka. Efter gymnasiet bodde jag i England några år. Sedan flyttade jag hem och började plugga medicinsk biologi, tog en magister och forskade inom leukemi. Vid sidan av jobbade jag lite som modell och fotograferade framför allt själv en del. Fotointresset växte sig större och jag började få uppdrag från olika håll. Till slut var det bara att välja bana. Nu har jag jobbat som fotograf i många år med Östergötland som bas. För mig är det helt perfekt att bo här. Jag kan dagspendla med bil eller tåg till Stockholm och andra större städer, eller ta flyget direkt från Linköping ut i världen.

Carl: Från början flyttade jag hit för universitetet. Att plugga i Stockholm var aldrig ett alternativ. Dels på grund av bostadssituationen, dels för att jag ville röra på mig. Valet stod mellan Lund och Linköping men jag tvekade egentligen inte. Flera kompisar gick på LiU och pratade gott om det, och Linköping låg tillräckligt långt bort men ändå nära familjen. Jag var hundra procent säker på att jag skulle fortsätta karriären i Stockholm. Men när jag väl började kolla efter jobb insåg jag att den häftigaste tekniken fanns här. Planen var att ge det ett halvår, först exjobb och sedan till Stockholm. Nu har det gått fem år och jag är fortfarande kvar i Linköping!

Vad gör ni när ni är lediga, och hur är Linköping som fritidsstad?

My: Jag tillbringar mycket tid i Eklandskapet och i områden kring Stångån, särskilt runt Hackefors-Åbysäcken. Jag tränar mycket, springer, cyklar och åker skidor. Fast nu när jag har min lilla dotter blir det mer mata änder än träning. Jag gillar också att äta god mat, både hemma och ute. Favoritrestaurangen är Dahlboms men hela Linköping har blivit härligt med alla uteserveringar. Kul också att pandemin lättat så att konserterna börjar komma igång. Sådant tycker jag att Linköping är bra på.

Cecilia: Med jobb, husbygge, familj och småbarn blir det inte så mycket fritid, men om jag får en stund över läser jag eller umgås med mina kompisar. Vi kan sitta på ett fik och dricka te och prata i timmar. Annars går jag väldigt sällan ut på stan. Jag far ju omkring så mycket eftersom jag alltid fotar på plats hos mina kunder. Då är det skönare att umgås med folk hemma i lugn och ro. Jag lagar gärna mat åt många och bjuder ofta över mina föräldrar och vänner lite spontant.

Carl: Jag har orienterat mycket, nu spelar jag mest golf och gubbhockey, träffar vänner och promenerar. Sedan vi skaffade hund blir det ännu mer utomhusaktiviteter. Vi är några stycken som brukar köra långpass och långkok på söndagarna. Då sätter vi igång något käk som får stå och puttra medan vi tar en rejäl promenad. Ett annat stort intresse är öl och här finns ett riktigt bra utbud av ölpubar, som Pitchers, Malt och Humle, Backen och De Klomp.

Linköping har ambitionen att fortsätta växa, hur ser ni på det?

Carl: En attraktiv stad ska kunna erbjuda allt, utan att du behöver åka iväg – spännande jobb, bra bostäder, sociala aktiviteter, nöjen och shopping. Det finns en övre och undre gräns, tror jag. Är stan för liten har den inte allt du behöver. Är den för stor blir det trångt och svårt att ta sig fram. Linköping är väldigt lagom på så vis.

My: Jag tycker att en stad ska kunna mäta tillväxt på fler sätt än bara i invånarantal. Det finns mycket annat som kan utvecklas, som exempelvis att skapa fler idrottsanläggningar, fotbollsplaner, simhallar och annat i ytterområdena.

Cecilia: Jag håller med My. Med tanke på hur fort staden växer upplever jag att det än så länge finns ett glapp just där.

Finns det något generellt att säga om människorna som bor och lever i Linköping?

Carl: Universitetet har ju gjort att det är väldigt blandat med folk i stan så det är svårt att avgöra hur just Linköpingsborna är. Jag umgås både med infödda hantverkare och inflyttade akademiker och inser att folk i samma åldrar har samma insikter och problem. Men det jag reflekterat över är att alla är mer relaxed här än i Stockholm. Där märker jag nu hur folk stressar och springer överallt.

My: När jag var ung minns jag att vi hade något slags Stockholmskomplex. Alla ville vara mer storstad, liksom. Men så var det också betydligt fler som kom från det som då var riktiga landet, som Ullstämma, Harvestad och Ekängen.

Cecilia: När jag har träffat Linköpingsfolk som bor och arbetar på annan ort är det flera som tycker att de blir bedömda på grund av dialekten, ofta till deras fördel. Man kan liksom slå i underläge när folk tror att man är korkad, snäll, varm och härlig!

Vad tycker ni det är som gör Linköping unikt?

My: Allt det som kommer från universitetet, det är basen i mycket som händer här. Vi utvecklas snabbare än många andra städer. Tack vare det högteknologiska har vi exempelvis en bra lönebild som gör att vi kan ha det här kvalitativa livet. Sedan har Linköping en skön balans av puls och lugn.

Cecilia: Det geografiska läget, mittemellan Stockholm och Göteborg, är nästan oslagbart. Att ha den där omedelbara närheten till E4, tåget och flyget är guld värt.

Carl: Närheten överhuvudtaget skulle jag säga. Här kan jag cykla vart jag än vill på en kvart. För mig som är uppvuxen utanför Stockholm med bilköer och tunnelbanebyten är det en himla stor fördel. Jag måste också lyfta det högteknologiska. Där kan Linköping nästan jämföras med Silicon Valley. Helt galet att vi har så många bolag som kan konkurrera med det!

Om ni skulle locka någon att flytta hit, vilka fördelar skulle ni framhålla?

My: Karriärmöjligheterna och när­heten till allt, som är särskilt viktigt när man har barn.

Cecilia: Naturen med både skog och slätt. Enkelheten att pendla in till stan från ytterområden.

Carl: Arbetsmarknaden och det sociala med alla föreningar och klubbar.

Till sist, kommer ni att bli kvar?

My: Ja! För varje år inser jag vad man får här. Och jag skulle aldrig kunna flytta från familjen igen.

Cecilia: Jag är här for life!

Carl: Känslan att detta är något temporärt blir allt mer avlägset för mig. Det är möjligen en flytt utomlands som skulle kunna locka mig härifrån. Jag trivs i Linköping.

Text: Lena Tedebro Palmér

Om de intervjuade

My Nelson

Uppvuxen: i Rystad.
Bor: Just nu i lägenhet i Johannelund, snart i hus i Ljungsbro.
Familj: Gift med Konrad. En dotter på 1,5 år.
Jobbar: på Softube som e-commerce Coordinator.
Gillar: Mat, vin, träning, Stångån och stugan vid havet.

Cecilia Möller Kirchsteiger

Uppvuxen: i Mantorp.
Bor: På landet mellan Sjögestad och Mantorp.
Familj: Gift med Sebastian. Två döttrar, 13 och 1 år.
Jobbar: som fotograf, egen­företagare.
Gillar: Naturen, kollektiv matlagning och att dricka te med kompisar.

Carl Sundelius

Uppvuxen: i Järfälla.
Bor: Bostadsrätt i Gottfridsberg. Letar hus.
Familj: Sambo med Paulina och dvärgpudeln Winston.
Jobbar: på Maxar Technologies som civilingenjör inom AI/maskininlärning.
Gillar: Öl, matlagning, gubbhockey och golf.